Aolina

Hm vem är den här nya sköna bönan?
Vem är hon som går och ler för sig själv med stövlarna på fel fot?
Hon bryr sig inte om vad andra säger, hon går där med sitt fåniga leende
och njuter av vinden som sliter i hennes stripiga vinterhår.
Hon sjunger tyst för fåglarna och smeker träden kärleksfullt.
Under hennes fötter krossas inga insekter, där gror morgondagens dagg
och myrorna gömmer sig mellan hennes tår.
Hon möter allas blickar, lovsjunger kärleken i allas hjärtan och dansar barfota i deras bottenlösa brunnar.
Jag är hon.
Jag är kärlek

Jag heter Caroline Wiman. Dikten ovan är ett självporträtt i ord.
Jag har skrivit så länge jag kan minnas, noveller, berättelser och poesi. Fotograferat har jag också gjort sedan barnsben, pappa väckte intresset hos mig och min farbror drog med mig med in i den fantastiska macrovärlden. Farmor hade en ateljé där hon förvarade hundartals tidningsurklipp som hon skapade de mest fantastiska collage av, det snappade jag upp och började för brinnande livet att klippa och klistra, tror inte det finns någon i familjen som inte någon gång fått ett collage i present.
Jag skapade egna små världar med mina collage och berättelser, ibland skrev jag historier utifrån bilder jag hittat i tidningar eller från vackra vykort. Efter att ha lyckats tjata mig till pappas gamla lådkamera började jag upptäcka fotografiets underbara värld.
Jag studerade fotografi i Rom på Istituto Europeo Di Design och på GFU i Stockholm, men insåg under studierna att yrkesfotograf inte var något för mig.
Under åren har jag fotat till och från för nöjes skull. Jag upptäckte också hur roligt det är att göra sina egna smycken, att återanvända och göra nytt av något gammalt. Och för ett par år sedan studerade jag konsthantverk på Ålands Folkhögskola och fick blodad tand.
Vem vet vad som väntar framöver, allt är möjligt, vad som helst kan hända.